Ganska märkligt att ett uttryck som kommer från en reklamfilm numera är vedertaget. Däremot är inte fredagsmys i sig något nytt påfund, redan under den yngre vinylåldern – 1970-talet – då jag var betydligt yngre än nu så var det något speciellt med fredagskvällarna. Den där sköna känslan efter en avslutad skol- eller jobbvecka.
Så vad gjorde vi?
Det fanns ännu inte tacos, typisk fredagskvällsmat var istället hemgjord pizza, varma mackor eller korv med pommes frites. Vid speciella tillfällen kunde det bli lövbiff.
Inte heller flödade läskeblasken som den gör i dag. Jättelika flaskor på en och en halv eller två liter hade inte slagit igenom. Ibland, men inte alltid, fick vi varsin 33-centilitersflaska, ibland fick barn dela upp i glas. Något som i så fall gjordes med en oerhörd noggrannhet – fusk kunde leda till konflikter.
Sedan såg vi förstås på tv tillsammans. Ja, tillsammans! Det var ytterst ovanligt med mer än en tv-apparat per hushåll och det fanns inga mobiltelefoner eller datorer att ägna sig åt. Dagens tv-utbud var omöjligt att ens föreställa sig där man satt med två kanaler att välja mellan. Det räckte emellertid gott, så länge man hade fredagsdeckaren att se fram emot. Sådant som ”Baretta” eller ”Kojak”.
Det var inte okej med godis på fredagskvällen. Det var snacks som gällde, popcorn eller chips. De sistnämnda fanns det länge bara tre sorter av: Grill, dill och vanliga potatischips.
Smågodis hörde lördagen till, något som jag än i dag anser att det gör. Nuförtiden langas godispåsar i säckstorlek upp på soffborden redan på fredagskvällarna. Vad är det för fel med att få längta efter något?