Jag har läst en bok om städning. Japanskan Marie Kondos "The Lifechanging Magic of Tidying". Hennes bok har gjort succé på bästsäljarlistorna världen över.
Hennes grundtanke om att man bara ska omge sig med saker man älskar eller verkligen behöver är tilltalande. Likaså att var sak ska ha sin givna plats för att man ska kunna hålla ordning i hemmet.
Just det är väl något jag alltid strävat efter, men aldrig riktigt uppnått fullt ut.
Visst låter det lockande när hon skriver att man kan städa en gång för alla och aldrig mera behöva ha oordning i sitt hem igen.
Dock funkar vissa av hennes råd sisådär.
Kasta alla saker som inte ger en gnista av glädje när du tar i dem. Funkar kanske bra för den som lever själv, men uppskattas kanske inte fullt ut av familjemedlemmar även om man verkligen känner att kasta är precis det man vill när man snubblat över högar med kläder, byggnationer av tomma toarullar och utspridda läxpapper.
I Japan bor man ofta trångt och Marie Kondo skriver på något ställe i boken att det är viktigt att varje familjemedlem får en egen plats för sina saker. Motiveringen är att alla som har en egen plats vill hålla ordning.
Va? Jo, ni läste rätt. Vill hålla ordning.
Ett par besök i slumpvis utvalda svenska tonårsrum skulle få hela hennes världsbild att rasa samman.
Visst lockas jag av tanken på ett hem i perfekt ordning, men någonstans drar boken iväg och blir till en militant städdiet. Den lockande ordningen förvandlas till måsten och krav. Handväskan måste tömmas varje dag. Innan man ens får sätta sig. Plånboken ska ligga på sin plats. Mobiltelefonen på sin. Busskortet på sin. Nyckarna på sin. Sen kan man få koka te och läsa posten. Snabbt. Så att onödiga papper kan kastas.
Alla papper ska kastas i sådan fart att man knappt kommer att hinna betala räkningen innan avin måste lämna huset.