Det är bärtider. Hjortronen och blåbären är mogna.
Det är dags att gå till skogs för att hämta hem en inte förutbestämd mängd bär.
För även om det skulle vara ett alldeles utmärkt bärår vet man aldrig vad som händer eller vem man möter. Och jag har ett par möten jag aldrig kommer att glömma.
Det första tecknet var en röd hink, fylld med blåbär, som stod på en stubbe. Åt vilket håll jag än tittade så fanns ingen människa i närheten, lite märkligt med tanke på att jag befann mig på en hyggeskant med god sikt. Men visst. Denne någon kanske tyckte illa om att jag kom klampade i blåbärssnåren på samma ställe. Man vet ju hur det är ...
Plockade i alla fall en del och funderade inte mycket på den glömda hinken.
Plötsligt hör jag någon ropa hallå. Det var ett svagt, avlägset hallåande. Jag ropade tillbaka och började gå i riktning mot rösten, tänkte att någon gjort sig illa.
Går några hundra meter och ser plötsligt en kvinna sitta på en sten. Det är grannfrun som gått vilse och nästan gråter av lycka när hon ser mig.
Hon hade verkligen ingen aning om var hon befann sig trots att vi var max 500 meter hemifrån, i kanten på ett kalhygge som går ända fram till gatan.
Det andra mötet, som var ett nästanmöte, innebar att det troligen står en röd hink, fylld med blåbär, på en stubbe någonstans inte långt ifrån platsen som redan beskrivits.
Den hinken är min.
Och den blev kvar där när jag insåg att björnspåren i skogen inte alls var gamla. De var så färska att högen av björnskit på marken framför mig inte hade hunnit kallna.
För mig var det en signal om att det var dags att gå hem. Snabbt!
Bärhinken hade jag inte en tanke på att hämta ...