Det var på ett kvällspass på redaktionen som en av sommarvikarierna ställde en fråga om vad man kan och inte kan skriva i en krönika.
Jag svarade att man kan vara personlig, men inte privat.
Men hur självklart är det? Var ligger gränsen mellan det personliga och det privata?
Mat är okej. Både i krönikor och i sociala medier. Men avföring får nog ses som alltför privat.
De flesta kan nog tycka att personlig är bra, men att privat kan innebära en oönskad ochb alltför påtaglig närhet.
Att ta del av andras tillkortakommanden och skratta för att man känner igen sig själv är väl rätt okej. Sådant kan man bjuda på.
Men familjegrälen, tarmfunktionen och sexlivet förpassas till det privata.
Privat betyder ju "enskilt, inte offentligt".
I krönikor bör gränsdragningen inte vara svår alls, men ute bland folk går gränsen på olika ställen. Det som är privat för en är kanske personligt, eller rent av offentligt, för en annan.
I sociala medierna blir man titt som tätt påmind om att andras gräns inte går där ens egen gräns går.
Det händer att det i ens flöde i de sociala medierna passerar saker som man tänker att det där borde de tänkt sig för innan de lade ut.
Eller när det i flödet dyker upp något som någon gillat. Och man undrar om de verkligen vill att alla ska veta att de har gillat just det.
Ibland får man helt klart veta mer om folk än man önskar.
Tage Danielsson var ju en klok man. Han sade: "Säll är den som har till rättesnöre, att man nog bör tänka efter före."
Så en liten påminnelse i hans anda. Den som till exempel gillar sidor på internet, där kläder inte är en prioriterad ingrediens, gör det privat. Men gillar denne någon den sidan genom att trycka en blå "tummen-upp". Då är gillandet helt plötsligt offentligt.
Så kom ihåg att noga tänka efter före.
Gärna personlig, men aldrig privat.
Är gränsen suddig får man hoppas att omdömet är desto klarare.