Det har uppstått en vi och dem-situation i Sverige.
Vi: Svenskar i trygga villor och hyresrätter med rinnande vatten i kran, rena kläder och ekologisk och närodlad mat på bordet. På lördagen tvättar vi bilen, klipper gräsmattan, skjutsar barnen till fotbollsmatchen och förbereder kvällens helgmys. När vardagen kommer suckar vi lite men biter ihop och tänker att snart är det helg igen. Kanske kan vi förgylla tisdagskvällen med ett biobesök eller en middag med goda vänner på restaurang. Det gäller att leva i nuet. Mindfulness, som det kallas. Det är så den moderna människan bör leva, enligt hälsotidningarna som vi prenumererar på.
Dem: EU-migranterna, i sina risiga husvagnar, som många gånger inte har tillgång till vatten, som får tigga ihop till familjens middag och som tvingas samsas på bostaden med många andra i samma situation. Varje dag är den andra lik. Någon gräsmatta att sköta om behöver de inte bekymra sig om. Här gäller det att ta en dag i taget, att tjäna ihop pengar till dagens föda och eventuella hyra. En slags mindfulness, tänker jag, fast inte så positivt laddad. Barnen spelar fotboll, men inte som fritidssyssla, utan för att de inte har något annat att fördriva dagarna med. Att gå i skolan är säkert en dröm för många av dem. I stället får de hjälpa till att ta hand om och underhålla varandra. Då är fotboll ett bra tidsfördriv, medan mamma och pappa sitter utanför Ica i hopp om att familjen Karlsson ska slänga en guldslant i pappersmuggen. Kanske är de extra givmilda i dag.
Kanske är det en hårddragning av hur samhället ser ut, kanske inte. Ingens liv är den andres lik. Särskilt inte nu, och heller inte i mellanmjölkslandet Sverige. I dag påminns vi dagligen om livets kontraster och varandras livsöden. Vi läser även om flyktingströmmarna från Syrien. Människor som riskerar livet för att komma till drömlandet Sverige. Ingenting är vad svenskarna har vant sig vid att se.
Tiderna har förändrats.
Jag sträcker fram en hand.
Gör du?