Ibland händer det. Ett kort möte som innebär nyckeln till en mängd minnen från barndomen.
Jag hade ett sådant möte för någon tid sedan. Det var helg och jag var ute på ett jobb. Skulle skriva om ett evenemang här i kommunen.
På plats pratar jag lite med arrangörerna, men har svårt att låta bli att titta på en av deltagarna. Jag känner att jag känner henne, men ändå inte.
Så visar det sig att det är min bästa kompis från barndomen. I åldern 10-14 år var vi i princip oskiljaktiga. Nu hade jag inte sett henne sedan vi var i övre tonåren.
Det lilla korta mötet var nyckeln.
Plötsligt mindes jag hennes vandrande pinne som rymde och hur hennes föräldrar skrämde oss till halv panik genom att tala om hur den skulle kunna föröka sig med sig själv och att de alla likt termiter sedan skulle äta upp huset.
Jag mindes den lila tandemcykeln hennes pappa svetsat ihop åt oss och som vi svischade runt med.
Och minnet av hennes mammas kärleksmums. De som fanns i en låda i frysen och som vi olovandes tog. Bara varsin, det skulle ju inte märkas. Utan en tanke på att varsin vid många tillfällen gjorde att innehållet i lådan måste ha minskat rejält. Så pass rejält att frysboxen en dag var låst.
Jag mindes hur vi spelade tennis på gatan och hur vi byggde hela samhällen med kottar och ekollon i den intilliggande skogen.
Och hur vi tränade gymnastik i deras gillestuga och hur det heltäckningsmattebelagda golvet gav brännsårsliknade skavsår på knäna. Jag mindes hur det kändes när kalasbyxorna läkt fast i såren innan det var dags att ta av dem för dagen.
Jag mindes att vi hittade den vandrande pinnen uppe på dörrfodret i dörröppningen in till hennes rum.
Och att vandrande pinnar är rätt trista husdjur. När de inte är på rymmen förstås.