Råttor

De som fått sina hjärnor kollade är ”folket på golvet” eller i det här fallet – som alltid – råttor. Tja, närmare presentation överflödig, ni vet vilka jag menar. De små liven har väl inte undgått någon, hatade av många, älskade av få. Det senare i formen av tamråttan. Det är en förädlad variant av den vilda brunråttan. Om detta hade jag få aningar om när jag för många år sedan förärades att bli husse till Patsy. Först tillfällig vårdnad som övergick i permanent. En råttdam införskaffad av yngste sonen. Namnet hade hon efter karaktären Patsy Stone (Joanna Lumley) i den brittiska serien Absolutely Fabulous. Till dess hade råttor och möss varit något som man tog av daga, vilket jag gjort en hel del i mina dagar, uppväxt på landet som jag är. Man förpassade helt enkelt de illvilliga gnagarna till sin råtthimmel så fort tillfälle gavs – för råttor och möss var ett otyg. Men nu kom Patsy in i mitt liv. Hon gjorde skäl för namnet. Hon kanske inte krökade så hårt som Patsy Stone i tv-serien men hon var lynnig på gränsen till grinig. Kunde bita ifrån – vilket hon gjorde rent fysiskt om hon var på det humöret. Då gällde det att inte sticka in fingret i hennes lilla hus där hon satt och tryckte när hon vaknat på fel sida. Men vi kom med tiden varandra rätt nära hon och jag. Patsy var ett renligt djur. Käkade det mesta och tyckte om att umgås när hennes humör var rätt. Det innebar innanför min tröja i tv-soffan. Men råttor lever ju inte så länge och Patsy blev med tiden krasslig. Vad göra? Veterinär? Hon var ju trots allt bara en råtta och såna har man som sagt dängt ihjäl några dussin. Men det här var ju Patsy! Det måste göras och så en helg i ångestens tecken när jag till slut greppade spaden och lät henne möta sin Skapare. Hon fick ett litet röse i kanten av min trädgård. Hon var ju visserligen bara en råtta. Men hon var MIN råtta.