– Clarice Lispektor
Ibland säger jag, att jag tycker om att skriva. Älskar att skriva. Det stämmer inte. Jag skriver för att inte dö dagligen, för att bekämpa och betrakta det mystiska fenomenet livet. Så, förlåt för att jag ljuger ibland. Det handlar om mekanisk nödvändighet.
Oavsett: Jag har så svårt att se vad som skiljer Harry Potter från Twilight. Vad som skiljer en deckare från en roman eller självbiografi. Majoriteten av all litteratur visar sig som en röd tråd och jag har alltid haft problem med trådar. Föredrar flimmer, skuggor, dimma, moln. Röda trådar tråkar ut mig, jag tappar fokus, blir utmattad av utdragna narrativ med mål och syfte. Kanske för att jag själv inte kan relatera; mål och syfte är och har alltid varit främmande begrepp.
Istället inspekterar jag det lilla. Ett ord i taget, en mening i taget, smakar på kommatecken och lyssnar på punkterna. Små flottar på en ocean av berättarteknik och baktankar. I samma takt som fokus hamnar på sporadiska portioner försvinner också all respekt för grammatiska regler. För grammatik är ett berättande i sig, med introduktion, konflikt och klimax. Ett uråldrig berättande av sedan länge bortgångna människor. Precis som när man kollar på stjärnorna är det viktigt att påminna sig: ja, det kan vara vackert, men källan är antagligen både borta och irrelevant. Ingenting att älta om nätterna, alltså.
Nu har jag visserligen inte läst någon Harry Potter-bok, jag läser faktiskt extremt lite överlag. Första meningarna visade med råge att det inte skulle finnas något nytt. Samma gamla regler, skogen syntes inte för alla träden eller tvärtom. Och om någon undrar vad just den här krönikan handlar om: