Så var covid-19 för mig

Vissa blir oerhört sjuka, för andra känns det som en lätt förkylning. Själv hamnade jag någonstans däremellan när det nya coronaviruset slog till.

Det kom snabbt. Jag kom hem från jobbet, tre timmar senare hade jag hög feber.

Det kom snabbt. Jag kom hem från jobbet, tre timmar senare hade jag hög feber.

Foto: Bildmontage

Krönika2020-04-04 10:01
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Refrängen till den där gamla 80-talshiten, ”Back to life, back to reality”, dök plötsligt upp i huvudet häromdagen, när jag kände att jag äntligen skulle kunna börja jobba igen. Dock har verkligheten blivit smått overklig under de tre veckor jag varit sjukskriven.
Det kom snabbt. Jag kom hem från jobbet, tre timmar senare hade jag hög feber. Över 39 grader. Jag har haft influensa två gånger tidigare under 2000-talet och det var likadant då. Så när jag till slut kom fram till 1177 så fanns det ingen orsak att tro något annat när sjuksköterskan konstaterade att: ”Du har förmodligen en vanlig influensa”.
Den höga febern fortsatte, men så mot slutet på veckan gick den plötsligt ner. Tillfälligt, skulle det visa sig, för nästa dygn var den tillbaka. Och sedan hängde den i: 38,5 till 39,5 grader varje dag.
Det var emellertid inte bara jag, tre fjärdedelar av familjen var sjuk, alla hade vi hög feber, men min var mest utdragen.

Så småningom fick min fru, som jobbar inom vården, åka in till Linköping för ett coronatest. Och redan samma kväll fick hon veta att det var positivt. Det rådde, enligt infektionsläkaren, inget tvivel om att även vi andra i familjen hade covid-19.
Det kändes konstigt nog lite som en lättnad att få veta vad det var som slagit ut vår familj. Nu fanns det något att förhålla sig till. Det blev det ingen större skillnad efter beskedet, vi hade sedan nästan två veckor tillbaka knappt lämnat huset och följt de rekommendationer som ingen kan ha missat.


Det är fortfarande bara min fru som är ett konstaterat coronafall, vi andra har aldrig testat oss och därför inte heller kommit in i den officiella statistiken. Om en av tre sjuka i en familj räknas, så kan man undra hur stort mörkertalet är. Och har den fjärde familjemedlemmen klarat sig, eller bara fått ”en släng” av covid-19?
Där skiljer ju sig corona från den vanliga influensan. Och det är därför den är så lömsk.
Jag kommer ihåg när jag intervjuade chefen för vårdcentralen i Vadstena i influensatider för många år sedan, hur irriterad hon var över att folk kunde kläcka ur sig att de nog hade ”en släng av influensan. ”Om du har influensa, så vet du att du har influensa”, fastslog hon och beskrev de vanliga symptomen med hög feber, ont i kroppen och huvudvärk, ”Influensa är ingen förkylning”.

Jag hade hög feber i över två veckor, men kände mig aldrig orolig. Jag kunde ta febernedsättande, jag kunde äta och dricka och sova. Det ska medges, efter ett tag kände jag mig uppgiven när jag vaknade på morgonen och termometern visade 38,5.
Och jag kan inte påstå att jag är i toppform än. Jag är feberfri sedan slutet av förra veckan och kroppen återhämtar sig sakta men säkert. Jag har en hosta som hänger i, så än så länge är jag inte redo att träffa folk, men tillhör dem som kan sköta mycket av jobbet hemifrån.
Värre var det för de övriga i familjen, som har jobb där det inte är okej med minsta symptom. Där gäller det att vara försiktig, att verkligen vara helt symptomfri i 48 timmar innan man går tillbaka i arbete, hur mycket man än vill. Därför var det näst intill jubel när min fru till slut blev friskförklarad.

Corona slår så oerhört olika. Du kanske knappt ens märker av att du har covid-19, men du kan smitta andra människor, som i sin tur kan bli väldigt sjuka.
Det innebär att vi alla har ett ansvar, att vi följer de direktiv som kommer från Folkhälsomyndigheten. Jag kan bli upprörd när jag hör att gamla människor fortfarande går till matbutiken framåt eftermiddagen eller kvällen. Jag reagerar också över den där märkliga egoismen, att människor tömmer hyllorna i affärerna och bunkrar hemma, eller köper orimligt mycket medicin.

Å andra sidan ser man också de många initiativ som människor gör för att hjälpa andra, alltifrån att tillverka skyddsutrustning till att handla och bära hem varorna.

Som jag skrev i början, verkligheten har under de senaste veckorna blivit overklig. Ingen av oss kunde nog för en månad sedan föreställa sig de rubriker vi nu läser dagligen, om drastiska åtgärder världen över för att bekämpa det nya coronaviruset. Om de ekonomiska följderna.

När ska det ta slut, undrar vi alla, men det finns ingen som har svar. Inte än. 

Vi längtar alla efter en vändning, lite hopp. Och många av oss har inga stora krav. Det behövs inga konserter, inga evenemang, bara lite helt vanlig vardag.