Då, en timme efter målgång, efter dryga elva timmar av hårt slit i blöta sugande spår hamrade jag ner mina känslor med darriga fingrar mot tangentbordet. Känslor som under de senaste dagarna har förändrats. Men spåren från loppet sitter kvar. Jag hade mer önskat att spåren hade funnits kvar under själva loppet.
Jag har levt med ett "efter-Vasaloppet"-skimmer framför mina ögon. Jag har trott att alla mår som jag gör. Ett svagt men konstant illamående och stela benmuskler. Och med en aptit som svajar mellan obefintlig och oerhörd. Jag har ätit korv, chips, popcorn, och köttbullar. Gått på mina allra säkraste kort då jag inte litat på min förmåga att uppskatta mat.
Kroppen och hjärnan har för varje dag övergått mer och mer till det normala. Flera gånger under loppet försökte jag tvinga mig själv att njuta av att jag åkte på banan jag så många gånger sett på tv. De oändliga myrarna och de klassiska backarna som alla pratat om. Smärtan gjorde det helt omöjligt då. Nu minns jag förvånansvärt lite. I den fysiska påfrestningen blev allt dimmigt och hur gärna jag än ville förmådde jag inte att uppskatta det unika i Smågans utslängda servicestation mitt i ingenstans, eller de klassiska Lundbäcksbackarna. På tal om backar. Jag tycker här och nu, att vi en gång för alla tar kål på myten att Vasaloppet är platt. Visst är åkningen ute på de vidsträckta myrarna inte direkt någon kuperad terräng. Men annars känns det som att backarna dyker upp hela tiden. Det var psykiskt knäckande när man såg hur den slingrande ormen av åkare där bort i fjärran fortfarande klättrade sig uppåt. Bara att titta ner i snön och hoppas att massan hade försvunnit ner över ett krön nästa gång man tittade upp.
Söndagen den 8 mars kommer för alltid att finnas kvar i mitt minne. Och kanske kommer det förändras av tidens gång och bli så vackert som Vasaloppet förtjänar. Men just nu är det nästan bara suddigt.