Och helst inte till Stockholm, folk går så fort där och ingen ser någon i ögonen. Visst finns det en del kul att göra i huvudstaden, men en korthelg en gång om året räcker. Sedan vill jag hem.
Ibland tar min kvinna med mig på en veckas solsemester utomlands. Det är skönt, men de två sista dagarna längtar jag bara efter hemresan.
Om jag är inskränkt och tråkig? Kanske det, men samtidigt väldigt lycklig över att trivas så bra där jag bor.
Annat var det förr. Som 22-åring packade jag ryggsäcken och åkte runt i Australien och Söderhavet ett halvår. Innan jag stack iväg trodde jag att resande var vad jag skulle syssla med under lång tid. Det fanns ju så mycket att upptäcka ute i stora världen. Men min viktigaste upptäckt blev att jag trivs så otroligt bra hemma i gamla Motala.
I jultider brukar jag alltid tänka på den där julen under min långresa. Den tillbringades som enda utböling bland invånarna på en av söderhavslandet Fijis mindre öar.
På julaftonen fick jag följa med mina värdar ut till korallrevet i en liten ranglig båt för att harpunfiska. Häftigt, men lite otäckt eftersom en bybo blivit dödad av en haj där något år tidigare.
På juldagen lyssnade jag till himmelskt vacker flerstämmig psalmsång i en kyrkhydda som hade palmbladstak, men inga väggar för att havsbrisen skulle kunna fläkta besökarna.
Jag borde kanske ha njutit mer än vad jag gjorde. Men jag var sjuk, inte bara av hemlängtan utan även i magen.
Diarré är aldrig trevligt, men jag har det hellre i Motala än på en fjärran söderhavsö.