Julpyntet var på väg att tappa fästet där ute på balkongen. Det kala trädet utanför fönstret slängde och krängde med grenarna. Jag befann mig inomhus när stormen Helga för en vecka sedan var på väg in med sin mäktigaste kraft.
Då bestämde jag mig för att gå ut.
Jag ville uppleva henne.
Känna naturens styrka.
Termometern visade nära tio plusgrader men jag tänkte att stormvindarnas kyleffekt skulle vara enorm. Långkalsonger på. Dunjackan sänd från värmegudarna. Skulle jag av nöjes skull gå ut i stormen tänkte jag inte frysa. Inte låta stormen äga mig. Jag skulle kontrollera det här vädret.
Med affären och fredagsmaten i sikte under mössan gick jag ut och för att träffa Helga. Och det var en mycket fascinerande bekantskap. Naturens krafter är mäktiga att möta, en känsla av att befinna sig mitt i verkligheten.
Med vinden i ryggen och lätt nedförsbacke promenerade jag med pigga ben mot mina grillade revbensspjäll. Förbi mig passerade cyklister, lyckligare än någonsin. Mot mig kom nedsänkta mungipor och vindpinade ansikten.
Jag kom till affären, valde min mat, köpte min must och tågade med gott självförtroende ut från affären, sugen på en ny uppfriskande promenad. Då smög sig Helga fram bakom hörnet, tittade på mitt positiva ansiktsuttryck – och sänkte mig med en knytnäve rakt i ansiktet.
Vägen hem i uppförsbacke och med vindbyarna kastandes mot mig blev en bitter kamp. Svetten rann längs ryggen under dunjackan och mössan åkte på och av. Helga hade blivit en häxa och nu var hon inte alls lika spännande – hon vara bara jobbig.
Urblåst och varm slängde jag mig i soffan, åt min mat drack min must. Och där ute fortsatte Helga att kasta oss människor fram och tillbaka. Från fascination till förtvivlan.