Jag har endast bytt lampan till registreringsnummerskylten på min nuvarande bil.
Förutsättningarna är att mina tekniska kunskaper om bilar är lika med noll och ingenting. Jag är värdelös på bilar. Eller ointresserad. Det hänger nog ihop med varandra. Så när jag nu letar upp rätt sida i instruktionsboken gör jag det med risk för att återigen göra mig till åtlöje. Visst hör man ibland att det är knepigt att byta lampa. Det är trångt och meckigt. I boken läser jag att det bara är att ta bort locket, dra ut den gamla lampan och sätta dit en ny.
Med en dos nyvunnen tro på mig själv öppnar jag, efter lite strul, motorhuven och känner mig som alltid så fruktansvärt ovälkommen. Slangar som blänger, remmar som spottar. ”Vad gör du här?” ”Rör mig inte din inkompetente klåpare!”
Jag ser locket som ska bort. Jag snurrar och drar men inget händer. Vågar inte ta i heller. Att ta sönder något i ett taffligt försök att laga är inte värt risken.
Känslan är enormt bekant. Värdelösheten som sprider sig genom hela kroppen. Jag kan inte byta en lampa. Jag kan ingenting. Hur tog jag ens körkort? Lärde mig gå? Klarade grundskolan och lyckades flytta hemifrån? Bör jag omyndigförklaras?
Jag gör ett nytt försök. Kan ändå inte sjunka lägre. Och helt plötsligt förstår jag. Ett litet varsamt drag i lockets kant och den åker av. Den gamla lampan dras ur och ersätts av en ny. Troligtvis har jag genomfört en av de mest simpla förändringarna som går att göra på den här bilen. Men för mig är det betydligt större än så, för jag gav inte upp.
Jag tar kort på lyset som lyser igen. Trallar runt på gatan, nynnar mitt namn och gör några ”pumpar” med armen. Det är i sanning en patetisk syn.
Men nu har jag två fungerande halvljus igen.