Det är något speciellt med flygplatser, inte bara den fascinerande blandningen av människor och karaktärer, eller den förbluffande logistiken som gör att allt fungerar.
Den onödiga stressen är en sak som förundrar. När det är dags för ombordstigning på ett plan, så trycker sig (nästan) alla resenärer mot gaten. Vissa försöker till och med tränga sig före i det som ska likna en kö. Detta trots att de vet att de redan har fått en plats. Och vi vet ju också att planet inte kommer att lyfta förrän alla passagerare satt sig i sin stol och spänt fast säkerhetsbältet.
Det är minst lika stressigt när det så småningom är dags att kliva av. Kabinväskorna far över huvudet och en sardinburk är rymlig om man jämför med känslan i mittgången under avstigningen. Där kan man möjligtvis ha viss förståelse, för det är onekligen skönt att komma av planet när man äntligen är framme.
Något som jag alltid reagerar över är att det kostar så oerhört mycket att äta på en flygplats. Ibland får man läsa både två och tre gånger innan man inser att ett Whoppermeal på Burger King faktiskt kostar 180 kronor.
Okej, skulle kunna förstå de skyhöga priserna om det handlade om en avlägset belägen flygplats i Tibet, som endast kan nås via livsfarliga serpentinvägar, men det känns tvärtom som om de flesta flygplatser har ypperliga tillfartsmöjligheter. Så fraktkostnader kan knappast vara orsaken till den avvikande prisbilden. Nej, självklart vet förstås flygplatsrestaurangerna att när vi väl passerat säkerhetskontrollen så är vi fast. Vi får inte ens ta med oss en flaska vatten in. Ingen fara, går att köpa en halvliter för 35 spänn!