Att kliva ur sängen på morgnarna är ett slag att kriga sig igenom. Man vinner alltid men jag blottar och erkänner mig som en riktigt svag soldat.
Jag vet att rutinen i de flestas öron låter bedrövlig. En klockradio där morgonprogrammet går igång. Ingenting jag ens märker av. Sedan kommer de. Som hyperenergiska attackgetingar slår de till. Alarmen från telefonen är inställda med tio minuters mellanrum. Vet inte vad signalen heter men det är som att satan själv skriker sin panikångest rakt ut. Det slår till som en cymbal genom hela kroppen och jag förbannar hela fenomenet att vakna, innan jag i ett svagt sinnestillstånd fattar att det är min telefon som låter och att jag är skyldig till skiten och ansvarig att tysta den.
Jag viftar till och med en svepning har jag undanröjt faran. En titt på väckarklockan och en sekund av lättnad lägger sig som en tunn filt över mig – det är tjugo minuter tills jag måste ta det där klivet.
Men de där getingarna är inte i närheten av att ge upp. De skakar på sina huvuden åt min naiva tro på att snoozandet ska ge mig frid. Och så återvänder de tio minuter senare. Så fortsätter det.
Läste att en överläkare vid neurokliniken i Örebro menar att snooza inte är ett bra sätt att vakna. Tydligen skapar det en förvirring i den biologiska klockan i hjärnan. Hjärnan fattar inte om den ska sätta igång processen av aktiverande ämnen eller om den kanske ska späda på med sömngivande ämnen. Nog är jag förvirrad i den där stunden.
Jag klarar det alltid. Till slut tar jag steget upp. Något svullen av alla stick vandrar jag in mot badrummet, tom på känslor. Inte glad över att ha tagit mig upp. Inte förbannad på getingarnas enerverande behandling.
Jag är bara förvirrad.