Det hade gått tio år sedan sist och från det mötet minns jag att vi inte pratade speciellt mycket med varandra. Nu fick jag en hel dag tillsammans med Karin. Det var en av sommarens stora stunder.
Vi satt bredvid varandra i min fasters trädgård i Malexander med den alltid lika bedårande utsikten över sjön Sommen framför oss. Solen sken i Karins ansikte och hon berättade om farmor och deras barndom tillsammans. Hon berättade kristallklart om minnen från uppväxten på den stora bondgården, om hur de satte potatis på försommaren och sågade ut isblock från sjön för att kyla mjölken om vintern.
Hon berättade om jularna där min pappa, farbror och faster sprang runt som barn. De tre satt nu mitt emot mig, i dag över pensionsåldern allihop, och jag såg dem framför mig, som småttingar uppklädda i finkläderna.
Vi åt paj, köttbullar och rullar av parmaskinka. Pratade om hur hon som ung, efter att ha märkt ut träd som skulle avverkas, skyndade sig för att hinna till kvällsdansen. Att hon nu för tiden tittade mycket på hockey på tv, ibland på fotboll – när Zlatan var med. Att hon fortfarande jobbar hårt i trädgården med trimmern.
Hennes härligt fnittriga skratt värmde mer än den stekande sommarsolen och jag kände flera gånger hur det rös till i kroppen. För det här var inte vilken förtjusande dam som helst. Bredvid mig satt en del av min historia. Jag fick ett större sammanhang. Karin gestaltade en hel generation som gått ur tiden innan jag hunnit ta del av den. Och hon gjorde det med den äran. En mer sprudlande 94-åring kan man inte tänka sig.
Allt hon sa var spännande. Allt hon sa var intressant. Vi frågade. Hon svarade. En outtömlig källa av livserfarenhet jag gjorde allt för att ta till mig ifrån.
Vi fotade oss i alla möjliga konstellationer. Alla kvinnor på en bild, alla tre kusiner på en, alla de äldre på en annan. Med en sak gemensamt. Karin hade alltid en central position i bilden. Det var hon som var anledningen till att vi hade samlats där i Malexander. Det är jag väldigt lycklig för.