Att lägga sig i soffan efter ett löppass där benen känts som betongplintar är betydligt behagligare än att lägga sig i samma soffa efter att ha tryckt i sig en oförsvarbar mängd Janssons frestelse och ett hav av köttbullar på påskafton. Det var härligare då men soffan blir inte alls lika mjuk och skön utan löpturen. Det krävs lite skit för att det ska bli rent, och så vidare.
Det är kanske så livet är. Uppförsbacke följs av nerförsbacke och det glada av sorg. Det är kanske så livet ska vara. Man får köra äta chips–springa–drickaläsk–diska–kolla på film–tvätta–spela golf. Livets berg och dalbana ur ett vardagligt perspektiv.
Min påskhelg avslutade jag med att, tillsammans med delar av familjen, hjälpa min faster att rensa ur hennes förråd. Av naturliga orsaker hade den lilla boden blivit ett mindre kaos av trädgårdsmaskiner och gamla verktyg. Ett svårt fall till en början. Men när vi var klara, när färgburkarna stod på hyllorna och spadar och räfsor hängde på krokar utmed väggarna var känslan fantastisk. Vi hade fått ordning på allt. Vi hade fått en härlig stund tillsammans i den allt mer värmande vårsolen. När vi adderade kladdkaka och körsbärssaft på det exploderade tillfredsställelsen.
Rensa är ett av de bästa förarbetena för att skapa den härliga efter-känslan. Garderober där högar av olika klädesplagg bildar ett oorganiserat kaos. Vindsförråd som man helt har tappat kontrollen över, just för att de är så jobbigt att ta tag i. Och när man väl börjar är det som när vadmusklerna omedelbart strejkar på den där löprundan. Varje kartong som en betongplint att flytta. Då är vetskapen om den fina effekt som väntar omöjlig att se. Då fattar man inte hur gott de räfflade dill och gräslökschipsen kommer att smaka i soffan när allt är klart. Man tänker inte heller på hur fruktansvärt jobbig den där löpturen, efter chipsfrosseriet, kommer att vara.