Det var med den känslan jag i lördags klättrade upp genom skogen på Lugnets skidstadion tillsammans med tiotusentals andra. Det var 22 år sedan skid-VM senast avgjordes i Falun och Sverige. Nu var det dags för nya minnen att skapas. Det i den kanske mest folkkära idrotten av alla. Kalla. Det var henne de flesta hoppades på. Och när suset från publiken spred sig från botten av Mördarbacken och likt en våg forsade uppåt längs med åkarna i täten växte vidden av förväntningarna.
Press, kärlek, värme, ömkan. Allt riktat mot kvinnan som gav hela Sverige en idrottslig eufori när hon körde hem OS-guldet i stafetten för ett år sedan. Om känslan innan skiathlonloppet i Falun sa hon till DN: "Jag såg från hotellfönstret att det var mycket folk på väg mot Lugnet. Då kände jag mig illamående." Om känslan efter loppet: "Det var fantastiskt kul att tävla i dag. Det kändes som jag bars fram av publiken".
För oss längs spåret. Som tryckt oss fram till staketet vid mitten av den lilla Mördarbacken på den klassiska delen för att sedan springa, klättra, ramla oss upp för vår egen Mördarbacke, och komma fram till den stigningen som åkarna skulle klättra upp för under fristilsdelen. För oss, som stod där och skrek, var det som att vi var en del av den där bronsmedaljen som på kvällen hängdes runt halsen på Charlotte Kalla.
Söndagens teamsprint såg vi från läktaren. Ett ypperligt exempel på den arenasport som skidåkningen också har blivit. Spänningen fanns i varje moment av banan. Rycker någon i backen? Tvingas någon släppa? Även i backarna nerför fanns oron för fall som på ett ögonblick kan stjälpa allt.
Och att sedan få se Sveriges nya stjärnskott, Stina Nilsson, spurta hem en ny medalj till Sverige fulländade helgen i Falun. Jag är lycklig över att skidåkarna, de idrottare som tränar hårdare än de flesta andra, gav mig den här upplevelsen. Jag är glad över att jag kunde ge dem, de som sliter i spåret varje dag, den här upplevelsen. Ett minne för livet. För alla oss som var på Lugnet.