Helt plötsligt blev allt runt omkring mig svart. Det enda som lyste var asfalten i skenet av bilens strålkastare. Jag visste att det som fanns bredvid mig på bägge sidor om bilen var nyskördade vetefält. Men jag var som omringad av det svarta.
Ett obehag spred sig genom kroppen när mina tankar placerade mig i samma mörker, men i en öppen båt omringad av Medelhavets svarta vatten.
Vågorna skvätter upp i ansiktet. Jag tittar rakt ut men ser ingenting. Båten är full av gråt och omöjlig förtvivlan.
Det är en livsfarlig resa, en bit av den vägen som skulle ta mig till något som inte var krig och misär. För av det som hade varit mitt hem i hela livet fanns ingenting kvar. Inte de saker jag hade haft. Inte de människor jag älskat. Den sista tiden i vårt hem var ett enda långt lidande, bomberna som vrålade, explosionerna som lyste in genom fönstren. Några dagar senare var vårt hem i min stad i ruiner.
Ett starkt ljud på radion skar igenom tankarna. Mörkret försvann när lyktstolparna välkomnade slutet av väg 34. Snart skulle jag vara hemma igen. Min trygga lägenhet väntade. Jag visste att min familj mår bra.
Jag har aldrig varit i närheten av att behöva sätta mig i en båt för att ge mig ut över det svarta havet. Aldrig någonsin har jag känt känslan av flykt som en nödvändig utväg.
Jag bröt knäckebrödscirkeln i två halvor. På dem några skivor leverpastej och egen färsksaltad gurka. Ett glas kall mjölk och jag lade mig i soffan. Tv-bilderna från kriget i Syrien utspelade sig framför mina ögon. Över tio miljoner människor har flytt från sina hem. Lämnat sina bostäder, berövade på sina liv som de velat leva dem.
En iskall vind drog in genom det stängda fönstret. Där ute var det becksvart.