Självklart är de gula fälten upphov till ekonomiska intäkter men jag tror även att det till en viss del handlar om godhet mot sina medmänniskor. För det finns ingen vackrare råvara att titta på. Min väg till jobbet går rakt genom östgötaslätten och så här års är vägen vackrare än någon annan gång på året. Den senaste veckans rapsfält är totalt fulländade och jag hänförs varje gång av den gulhet som inget annat kan åstadkomma.
Det är rapsen som till störst del präglar min väg från Linköping till Motala just nu. Men mina tankar under färden handlar även om den södra trafikplatsen vid motorvägen – där ingen verkar veta vem som egentligen har företräde. Om kyrkbyn Flistad där jag aldrig stannat till. Det verkar vara så harmoniskt i de där kyrkbyarna. De som bor där har hittat ett inre lugn. De vet mycket om Flistad också. Om vem som bodde var och när och de kan gå långt bak i tiden och berätta om prästen och kvinnan som bakade de godaste bullarna – i hela Flistad.
Den normalbreda vägen övergår efter Klockrike (där jag spelade mitt livs första fotbollsmatch) i en flygraka som skär genom det lilla skogsparti som för några kilometer ersätter det öppna landskapet. Vägbaserna, som de också kallas, var en viktig del i försvarsplaneringen under efterkrigstiden. Fick man sina ordinarie flygplatser utslagna skulle man ändå kunna lyfta med millitära flygplan härifrån. Minnen från förr som också förflyttar tankarna till nutid och funderingar till om dessa flygrakor kan bli aktuella att använda igen.
Sekunderna genom Fornåsa innehåller även de tankar om dåtid och nutid. Den gamla uterinken ser förfallen ut bredvid den nya, moderna allaktivitetsanläggningen med basketkorgar, innebandy- och fotbollsmål i ett. Mer än så hinner jag inte reflektera över innan jag har passerat 50-skyltarna och rapsfälten återigen sopar undan allt annat.
En väg av djupa och grunda tankar. Den sista när jag parkerat bilen i Motala: Människor på elcyklar ser så bekymmerslösa ut.