För ett tag sedan hörde jag talas om en yngre man som vid lunchen på sitt jobb uttalat att han hade svårt att hinna med att träna när han också jobbar. "Det är svårt att få ihop livspusslet", sa den unge mannen. Utan att själv varit närvarande kan jag ana hur arbetskamraterna, där inne i lunchrummet, himlade lite med ögonen då just denne unge man bor själv, inte har någon partner, inte heller har barn eller djur. Han tyckte väl att det lät bra det där uttrycket - livspusslet - så han sa just så.
Nu himlar nog flera av er läsare med ögonen också. Och fnyser kanske till och med lite grann. Ett pussel med två bitar. Hur svårt kan det vara att få ihop?
Många ska hinna med jobb, matlagning, läxläsning, utvecklingssamtal, matsäck till friluftsdagen, städa, rasta hunden, ta hand om åldrande släktingar, sjuka barn, hus som ska renoveras och åtskilliga pusselbitar till. Därtill några bitar för just den där träningen och så kanske lite mys med partnern eller lite jakt efter en partner om man ingen har, men skulle vilja ha.
Nu börjar vi snacka pussel.
Ett vanligt pussel. Ett sånt med sågade bitar i trä går alldeles utmärkt att få ihop. Oftast levereras de till och med en tjusig bild så man vet vad det ska bli. Man har ett facit.
Livets pussel däremot består av en hög med tusen bitar som sällan passar i varandra. Det är ibland synnerligen svårt att få ihop livspusslet. Det måste bankas, brytas och bändas för att lösas. Bitar måste sågas om medan andra får kastas bort. Allt med en förhoppning och strävan att det ska gå ihop i slutändan.
Och inte nog med det - man har inte en susning om hur det ska se ut det där livet man försöker bygga. Det finns inget facit.