I förra veckan gick jag och dottern igenom grejer i mitt hus som ska säljas. Då hittade vi berättarböcker från lågstadiet och häften där de berättat saker för sin dagispersonal.
Vad man ska bli när man blir stor verkar vara något man ska behöva brottas med redan i riktigt unga år.
Sonen skulle bli skateboardåkare. Ännu tidigare var hans yrkesval jultomte. Ja, varför inte. Snärjigt i december, men ganska lugnt resten av året.
I dotterns häfte gick att läsa att hon skulle bli polisflicka. Motiveringen löd: "När min lillebror säger polis, polis potatisgris så kan jag sätta honom i finkan." Syskonkärlek.
Själv gick jag i skolan under en tidsperiod då man fick nya böcker varje läsår. Under lågstadiet och delar av mellanstadiet var det med "fick" att de var ens egna. Man fick skriva på raderna. Man fick ta hem dem efter läsårsslutet. Och med "nya" menades inte bara nya och olästa av mig utan nytryckta direkt ur kartongen de levererats i.
Vi fick räkna i "Hej matematik" och färglägga Rökstenen på spritdoftande stenciler. Vi fick höra att allt var möjligt. Vi kunde bli vad som helst.
Som liten ville jag bli konstnär och författare. Eller djurdoktor.
Veterinär var något som jag hade kvar i bakhuvudet ganska länge. Det fanns till och med kvar och gnagde ibland som en fråga om utifall att jag borde valt annorlunda på gymnasiet. Och sen annorlunda på universitetet.
Men just den biten fick jag tydligt svar på för dryga tio år sedan när jag var på en djurklinik för att skriva om livmoderoperationer på hundar. När veterinären svabbade ut bukhålan med en trasa; med samma rörelse som man torkar ur diskhon efter avslutad disk så kände jag hur blodet rasade ner i skorna. Jag fick sätta mig på golvet och få ett glas vatten av en sköterska som befann sig i rummet bredvid.
Så veterinär ska jag inte bli när jag blir stor.