Lördagarna med barnen är vikta åt långfrukostar. Om de vaknar före tio, vill säga. Jag brukar skämma bort dem med nybakat bröd, köpt eller egenjäst. Vi pratar och surrar om allt möjligt. Vissa familjemedlemmar behåller gärna morgonrocken på halva dan eller längre, en lyx efter en hektisk skolvecka, kan man tänka.
Vardagslunk på isiga januarigator. Jag vet inte hur mycket som händer i era liv, kära läsare, men mitt liv är en enda lång räcka av rutinmässighet: Vakna, jobba, äta, jobba lite till, hem och tvätta, laga mat och dammsuga. Ett och annat träningspass. Hur roligt låter det på en skala? Man läser så ofta och ser på tv om folk som säger upp sig från jobb och familj i Sverige och drar i väg till andra sidan jorden. Visst, det låter spännande, men det lockar inte mig. Det är kul att komma bort ibland, men jag skulle inte vilja bo någon annanstans än här för allt smör i Småland. Jo förresten, möjligtvis i Vadstena. Och om man tänker sig längre fram kan jag tänka mig att husera på en ort där något av barnen bor. Det bästa vore förstås om alla fem valde samma stad så att jag med enkelhet, per cykel eller promenadskor, kunde turnera runt och störa friden för dem, bo en vecka här och en vecka där...
Det kanske mest intressanta som hänt i mitt liv sedan sist vi träffades här på sidan två är att jag äntligen fått smaka min fars älsklingsrätt. Han tjatade alltid – om Sjötunga Walewska. Nu har jag provat och är lyrisk! Vilken fantastiskt god rätt med fisk, en sås på vitt vin och grädde, pommes duschesse (lyxigt, spritsat potatismos), hummer, svamp och sparris och allt gratinerat i en form. O la la. Och till efterrätt kokosglas med kolasås. Jag blir mätt bara jag tänker på den godaste av måltider på väldigt länge.
Krönikan börjar och slutar med mat. Om jag får skryta lite så är jag i alla fall väldigt duktig på att äta.