Möjligtvis är det därför tv-rummet är abonnerat och jag som 10-åring lagt mig i mammas och pappas säng för att få se Disneydags. Jag vill se von Anka och hans uppspelta brorssöner. Men jag vill också ana ljuset från ugnen. Höra mamma veckla upp påsen med nygrillade revbensspjäll. Bara att den finns där ute, den där påsen, berör mig fysiskt. Doften av chipsen, utan något undantag av smaken dill och gräslök, och den öronbedövande smällen av locket från burken potatissallad. De tre ingredienserna, för många säkert helt obegripliga som en komplett maträtt, är tusan i mig navet i hela min uppväxt.
Tryggheten i familjen minns jag i spjällen. Det är fredag och snart ska jag få njuta av min absoluta favoriträtt. När jag vet att den måltiden är framför mig finns inga problem, inga funderingar över helgens hockeymatch eller nästa veckas glosförhör. Jag vet att jag kommer få revben och det ligger i vägen för allt ont.
Mamma kommer in i rummet med en glänsande gloria över huvudet och med ett frälsande besked. Maten är klar. Revbenen är på bordet. Herregud i himlen.
Arne Hegerfors och Martin Timell med programmet "Det kommer mera" fullgör känslan och med granskande blick letar jag det perfekta benet. Jag har själv valt ut dem i mina släktingars affär men den sista okulära utredningen känns inte onödig.
Hela familjen gnager. Tar potatissallad på chipset. Jag och min storebror har två glasflaskor läsk var på oss under kvällen och det gäller att vara resonerande i sitt drickande. Inga onödigt långa klunkar.
Med jämna mellanrum sneglar jag åt brorsans håll, hur mycket har han kvar på spjället? Aldrig att jag skulle sitta tomhänt och tvingas glo på hans gnagande. Men det är inte helt lätt att ta det lugnt. Som ordspråket säger, man vill ju både äta revbensspjällen och ha dem kvar.
Många år senare har intresset för Disney försvunnit. "Det kommer mera" skymtar som mest på Minnenas television. Men jag äter revbensspjäll än i dag. Och känslan är fortfarande lika härlig.