Ibland sitter jag och funderar på varför jag minns vissa saker så tydligt och har glömt bort så mycket annat. En sak jag tänker på är de amerikanska såpoperorna och deras förmåga att trollbinda. Framför allt med ett riktigt spännande slut i varje avsnitt, vilket gjorde att man fick hållas på halster i en vecka i sin väntan på hur det skulle sluta. Torsdagarna har jag för mig vigdes ofta till långkörarna på 80-talet, först var det Dallas man följde och sedan Falcon Crest och Dynastin. Det var inte mycket som kunde hålla mig borta från ett träningspass på den tiden, men såporna kunde ha den drivkraften. Det fanns inget SVT Play och det dröjde också innan jag hade videobandspelare med inspelningsfunktion. Det gällde att passa tiden framför teven för att hänga med i vilka sat-tyg JR Ewing och Angela Channing skulle ställa till med den här veckan.
Det jag minns tydligt med detta är skolan på fredagen. Precis alla hade sett såpan kvällen före och alla kunde diskutera handlingen. Det var verkligen något för alla att samlas kring. Pratade man om Falcon Crest kunde alla hänga med. Om någon missat programmet var det verkligen på grund av speciella omständigheter och då kanske det blev ett samtalsämne i stället.
Jag funderar på vilka sådana här företeelser vi har kvar i dag, 30 år senare. Det är färre. Då hade alla sett samma fotbollsmatch på tv på lördagseftermiddagen, från någon engelsk leråker. Det där osnygga målet som avgjorde kunde alla diskutera. Nu finns det hundratals matcher och nästan lika många kanaler att välja mellan. Nu pratar vi förbi varandra om vilket häftigt klipp eller vackert mål som setts. Alla har sett något fantastiskt, men ingen har sett samma.
Nu finns det också såpor, men alla ser olika från olika länder och definitivt ser ingen det samtidigt. Om det var dialog förr så sitter vi fortfarande och pratar om det vi sett, men det är en sorts dubbel envägskommunikation där vi går förbi varandra med våra olika hjärteämnen.
Vad kan det vara som alla tittar på i dag? Ja, Melodifestivalen förstås, och kanske Sagan om Ringen-filmerna. De har övertagit James Bonds roll från förr.
Sedan har vi vårt kära fotbollslandslag, extra i fokus i år med 20-årsjubileumet av VM 1994. Jag hade en rätt het debatt kring Sveriges insats i Montenegro. Många rasade på mycket, men jag kände mest oro över att vi spelar oavgjort hela tiden. Jag undrade om vi sett samma match när en del fullständigt sågade Sveriges prestation.
Men, poängen kanske är att vi just sett samma match. Fotbollslandslaget är en av få saker vi har kvar där alla sitter samtidigt och ser någonting och sedan pratar om det tillsammans efteråt. Det ska vi värna om, oavsett hur olika våra åsikter är om innehållet.