Om jag jämför min barndom med mina barns barndom så är det rätt mycket som skiljer.
Tänk bara på säkerheten. Jag skulle aldrig tillåtit mina barn att göra det jag gjorde.
Jag åkte bil, i baksätet, utan bälte. Jag cyklade själv som 8-åring från Bergsättersvägen till Stall Sättran. Utan hjälm.
Åkte skridskor ihop med andra ungar utan tillstymmelse till vuxennärvaro. Inga hjälmar och inga mobiltelefoner om något hände.
Vi gav oss ut i skogen. Hoppade mellan tuvor i kärr. Kollade vem som klarade av att hoppa över en bäck eller vem som klättrade högst i ett träd.
Ingen vuxen visste var vi var och skulle vi inte kommit hem till middagen skulle ingen vetat var de skulle börja leta.
Enda säkerhetsgrej jag kan minnas är att jag i alla fall hade flytväst när familjen var ute på sjön.
Inte bara säkerhetstänket har utvecklats. Tekniken besparar dagens ungdomar mycket oro och väntan. Fast de mister mycket motion också. Själv fick man så vackert knalla iväg och ringa på dörren för att höra om kompisen var hemma. Nu sitter var och en på sitt rum. Spelar spel online med varandra eller skypar.
Och pojkvänner. Nu kan de finnas online konstant. På chattar eller i mobiltelefon med abonnemang som inte kostar något extra även om samtalet varar i sju timmar.
Så många timmar jag som ung tillbringat med att vanka fram och tillbaka i köket hemma i föräldrahemmet. Väntat på att han med stort H skulle ringa på telefonen. En fast såklart. Annat fanns inte. I en tid utan samtal-väntar-funktioner och nummerupplysningar. Fick mamma för sig att prata telefonen fick man vänta. Vänta. Vänta. Och kanske missa Samtalet.
Och ringde Han så kunde man inte gå undan längre än dit sladden räckte.
Nu finns det folk som kommit på att man kan göra business av det som var vår vardag. Snyggt paketerat kan det säljas som någon form av överlevnadskurs. Som resor ut i vildmarken utan utrustning eller teknik.
Som liten var man ju värsta Robinson.