Jag har en hund. Ett sjukilos muskelknippe med en självbild modell grandios eller kanske snarare grand danois.
Hon heter Alva och allt hon ser betraktas som hennes och därför bör alla fråga om lov om de vill vistas i hennes territorium.
På samma gata bor en springer spaniel som heter Rut. Ruts åsikt om vem som äger gatan skiljer sig fullständigt ifrån Alvas.
På våra promenader möter vi alltsomoftast Melker och Malte. Två små lurviga herrar som enligt Alva inte borde få beträda samma mark som henne.
Helt annorlunda är det med Emil. Han bor i närheten av järnvägsstationen i Motala. En sofistikerad herre. Skotte. Tydligen Alvas typ.
Det är så det är nuförtiden. Hundarna heter Saga, Kajsa, Emma, Sixten, Leif och Sture.
Hundarna har fått högre status. Vi lägger alltmer pengar på våra husdjur och kanske är det en del i detta som innebär ett förmänskligande och gör att våra hundar inte längre heter Tjabo, Lady eller Fido. "Djuren är ju också människor", sade ugglan i Fablernas Värld en gång i tiden. Och även om de inte är människor så har många i alla fall fått människonamn numera.
När jag lärde mig läsa var det en hund i läseboken. Han hette Karo och var stor, brun och av oidentifierad ras. Han bodde på gården i en hundkoja. Med namnet på en skylt ovanför ingången. När jag var liten hade hundarna jag kände till hundnamn. Alla utom en tax som hette Lars. Han bodde med sin matte i en villa med hög häck och vi barn hade väldigt roligt när vi hörde kvinnan ropa på andra sidan häcken. "Kissa inte i rabatten Lars."
Alva skulle inte acceptera en hundkoja. Inte ens en hundsäng.
Jag får nog helt enkelt vara glad att jag själv får ligga kvar i sängen.
Om jag frågar om lov.