Handarbete, knepande och knåpande är fantastiskt roligt! Och avkopplande (förutom när allting går åt skogen).
När maken och jag letade hus brukade vi gå långpromenader och titta på villor. Gick vi förbi någon riktigt önskvärd fastighet brukade vi försöka avgöra sannolikheten att de skulle hamna på marknaden. Ett säkert tecken var virkade larmskärmar som antydde att de boende tillhörde vår mor- och farföräldrageneration och därför skulle kunna tänka sig att köpa en lägenhet istället för att ta hand om en stor tomt med tillhörande villa.
Men nu har jag alltså själv fastnat för handarbete. För några månader sedan blev jag klar med mastodontprojektet att för hand sy ihop ett gäng trasmattor. Just nu syr jag drapperier i lapptäcksmodell och har svårt att slita mig för att gå och lägga mig. Hade jag hunnit så hade jag gärna virkat en stor sittpuff samtidigt, men maken tycker att det räcker med pågående virkarbeten eftersom jag sedan urminnes tider redan försöker göra ett överkast.
Årets julklappar går också i pysslandet tecken. Ska inte avslöja någonting här, men alla ensamma stunder innan jul lär innefatta färg, tyg och synålar.
Inspiration och idéer finns det gott om, att-göra-listan är redan alldeles för lång. Lite värre är det med tiden, när man ska arbeta och ta hand om barn, matlagning och hus blir det inte många minuter över. Men den största utmaningen är att övertyga maken om behovet av allt skapande. För det mesta låter han mig hållas, men vid virkade lampskärmar går gränsen. Kanske jag skulle försöka med stickade istället...