Den julen började bra.
Julaftonsmorgonen var kall och snön gnistrade. Julpromenad följdes av fika med lussebullar. Kalle och hans vänner på tv och därefter god mat och julklappsutdelning.
Rätt fridfullt. Så långt.
Nu kunde man slappna av. Dricka en irish coffee. Titta på Karl-Bertil Jonssons julafton. Julefriden hade lagt sig. Trodde jag.
Dittills hade det värsta varit att tvinga i mig en romrussinpralin för att få lov att ta något godare i undre lagret i Aladdinasken. Det skulle ändra sig.
Så fort glaset med irish coffee var tomt började hunden gny. Och jämra sig. Mer och mer.
Telefonsamtal till jourhavande veterinär.
Vid den tid det här begav sig bodde jag i Jämtland. Och då är nära inget ord man direkt förknippar med avstånd. Den 18-årige sonen hade tagit körkort sju dagar tidigare och hade nu influensa och hög feber. Men nöden har ingen lag. Inte ens i Jämtland. Alvedon i pojken och varma kläder på. Och sen fick sonen köra 12 mil till veterinären med husse, matte och hund i bilen. Minus 27 grader ute.
Jourhavande veterinär i Hackås kunde inte göra mycket. Konstaterade trolig magomvridning. Gav hunden vätska och smärtstillande. Tillbaka 12 mil i kolmörker och isande kyla.
Juldag. Jourhavande distriktsveterinär i Östersund är enda som har öppet denna dag. Sju mil bort. Och den sjuka sonen kunde få stanna i sängen. Den sjuka hunden undersöks, men inte heller där fanns rätt möjligheter. Dropp och smärtstillande.
Annandag. Djursjukhuset i Sundsvall har öppet. 15 mil enkel resan. Akut operation av hunden. Ingen inläggning på grund av att det är röd dag. Väntan. Lång väntan. Och så 15 mil hem.
Och nästa dag veterinär i Grimnäs. En mil bort.
Ett flertal jourtillägg, akut veterinärvård och bilresor = 35 000 kronor. En jul man minns. Länge.