Vi tog ett avslutande iskallt bad där vid bryggan i Varamon där vi haft så många sköna stunder vid stranden och i solnedgången. Avsvalkade gick vi till bilen, men i stället för att åka hem till teven föreslog jag att vi skulle ta en spontantripp till Övralid. Solen hade inte gått ned än och jag tyckte att det var ett perfekt tillfälle att tacka av sommaren.
Det är alltid ett lite vemodigt sorgearbete i slutet av augusti, tycker jag. Man får sätta sig en stund och tänka tillbaka på allt det sköna och roliga som varit och liksom knyta ihop det till en säck energi att plocka av för att klara sig genom den mörka vintern.
Verner von Heidenstams Övralid är perfekt för de där stora och eftertänksamma funderingarna. Så storslaget och vackert, det känns som att man kan överblicka sitt liv där uppe. Tänka igenom vad man gjort och vad man vill göra. Hur man ska gå vidare. Vi satt en kort stund i soffgruppen under det ensamma trädet framför det stora praktfulla huset. Barnen fick lista sina bästa upplevelser, frun såg tillbaka på det hon tar med sig, och jag fick lite drömmande ta fram mina bästa ögonblick.
Trakten där uppe mellan Vättern och Nykyrka är speciell för mig på flera vis. En hel del barndom har jag där då min gammelmoster hade stuga i Nedralid. Jag minns de hemliga stigarna vi upptäckte, de härliga baden i sjön, alla försök att få upp draken i luften, och framför allt den mäktiga backen.
Jag minns att mina sysslingar byggde lådbilar som de körde med, men i backen fick de inte åka. Mer än när de hängde ihop med gammelmoster, krutgumman, då. "Kör så fort ni kan, vi säger inget till föräldrarna", sade hon och blinkade till barnen.
Det känns som att det var en annan tid, då på 1970-talet. Livet var liksom inte lika farligt. Själv åkte jag buss ensam som sexåring, jag gick till skolan på egen hand från första dagen i första klass, och när jag började spela fotboll tog jag väskan på pakethållaren och cyklade till träningen. Skjutsad blev jag bara till platser utanför stan, som när jag och alla kusiner packade in oss fem-sex stycken i bagageutrymmet på en Volvo kombi när vi skulle till sommarstugan.
Det kanske är omtänksamt av oss föräldrar att skjutsa barnen till allting när vi nu skriver 2015. Men om det är bättre för barnen, det vete fan.