Det är intressant det här med inställning och hur man vinklar saker och ting. Är ett glas halvfullt? Eller är det halvtomt? Det beror helt och hållet på betraktarens syn på det.
Jag tycker flyktingfrågan är lite felvinklad i diskussionerna. Nu, efter spridningen av bilden på treårige Alan, en av tusentals som drunknat i Medelhavet, verkar majoriteten ha öppnat sina hjärtan. Äntligen. Bra så, att folk vill hjälpa till och inse att världen inte slutar vid nationsgränserna. Som Kim Källström sade: Vi är alla världsmedborgare under samma sol.
Men det är ändå alldeles för mycket problemvinklat snack kring flyktingar som kommer. Den stora kostnaden, belastningen och hårda ansträngningen vi måste förbereda oss på.
Varför pratas det så lite om möjligheterna med invandringen? Fortfarande tror jag ingen har lyckats skapa en så perfekt och finurligt byggd maskin som människan. Tänk vad alla nya svenskar kan skapa för landet. Tänk rollen alla svenskättlingar i dag har i sitt land USA. De kom till tom prärie på 1800-talet, men byggde hela samhällen i platser som Minnesota. Och krigsflyktingarna från Finland, vad har inte de gjort för det svenska samhället? För att inte tala om alla bosnier som kom på 1990-talet, de har också berikat vårt land massor.
Det är den vinkeln man ska ha, tycker jag.
På en annan nivå gäller detsamma bygget av anläggningar, som simhall och bandyhall, i Motala. Varför inte prata om vad hallarna kan ge Motala? I stället för vad de kostar att bygga? Man blir nästan lite trött på allt snack om att vi kan inte, vi klarar inte och det går inte. Diskutera i stället hur bra det kan bli.
Senast i helgen upplevde jag ett fantastiskt idrottsområde i Västerås med en oändlig mängd arenor för olika sporter. Jag är lite trött på att ständigt få åka hem till Motala och inspirerat berätta om hur fantastiskt det är på andra orter.
Det är dags att det händer mycket mer här också. Det är dags att bygga både ny simhall och bandyhall, och mer än så, i idrottsstaden Motala.