Sverige är en stark nation, ett föredömligt land i världen. Jag håller med om det på många sätt. Vi har byggt ett samhälle som vilar på trygga grunder och sunda värderingar. I stort låter vi de som är duktiga lyckas, snacket om jantelagen är ändå rätt överdrivet, och vi tar hand om de som är svaga och faller ur ramen av olika anledningar.
Det finns VM i många sammanhang som Sverige skulle ta medalj i. Det ska vi också känna stolthet över.
Men det finns också VM som vi vinner som är mindre smickrande att vara bra i. VM i pekpinnar. Det blir ibland pinsamt när vi åker ut i världen med inställningen att vårt samhälle är det bästa, vårt sätt att tänka borde fler anamma, och så vidare.
En lite större ödmjukhet vore önskvärd, för Sverige har fel och brister också. Saker som vi kan jobba med innan vi klankar ned på andra länder och kulturer.
Själv trampar jag mest runt i en bubbla i sportens värld, vilken dock brukar vara en miniatyr av samhället i stort.
I idrotten kan jag, med oro, också se en växande politisk korrekthet, med pekpinnar på hur saker och ting ska vara. Så och så ska en ledare bete sig, så och så ska ett barn träna i den och den åldern, och så bygger förbund och föreningar därför upp värdegrundspolicys av monumentala tjocklekar.
Tyvärr ser jag dessa uppifrån satta "regler" mer som en källa till konflikt än stöd i verksamheten. Varför inte låta alla som brinner för en viss idrott hålla på lite som de vill med den? Då tror jag det allra största hjärtat för sporten skapas.
I det ena laget har man de ledarna och de barnen/spelarna. Då måste de få utveckla sig utifrån sina personligheter och viljor. I ett annat lag kanske man vill jobba på ett annat sätt. Då måste det finnas utrymme för det.
Om jag startade en klubb, säg i minitennis, så skulle min värdegrundspolicy bestå av en enda mening:
Vi ska vara snälla mot varandra.
Det räcker. Allt annat handlar om sunt förnuft, individuell vilja och kärleken till en sport.
Att skriva folk på näsan hur man ska utöva sin sport tror jag mer skrämmer bort än lockar till sig utövare.
Det är idrotten som ska vara i fokus, inte klubben.
Precis som samhället i stort. Det är hur det egna livet levs som ska vara i fokus, inte ett tänkande som hör ihop med ett speciellt land där folk högt upp satt normerna över huvudet på de underlydande.