Hur stort ska vĂ„rt flyktingmottagande vara? Ăr det rĂ€tt att lĂ€gga skattepengar pĂ„ hĂ€rbĂ€rgen för tiggande EU-migranter? Vi kommer aldrig att kunna föra en vettig debatt om vi inte förstĂ„r att det handlar om tvĂ„ olika sĂ€tt att se pĂ„ samhĂ€llet.
En stor del av svenskarna ser vĂ€lfĂ€rdsstaten som ett slutet system innanför landets grĂ€nser, vi jobbar, betalar skatt och fĂ„r vĂ€lfĂ€rdstjĂ€nster tillbaka. Systemet Ă€r till för oss som lever i Sverige och solidaritet med mĂ€nniskor i andra delar av vĂ€rlden kommer i andra hand, i huvudsak i form av bistĂ„ndspengar. Det Ă€r ett system som uppfattas som rĂ€ttvist och nĂ€rmast sjĂ€lvklart om man har vuxit upp i det. För mĂ„nga Ă€r det synonymt med âfolkhemmetâ.
Samtidigt har det vuxit fram en annan samhÀllssyn, baserad pÄ mÀnskliga rÀttigheter, MR. DÀr Àr Sverige en del av en öppen vÀrld dÀr vi har en moralisk plikt att vara solidariska med flyktingar och fattiga. Vi har rÄd att hjÀlpa mÀnniskor att bygga ett nytt liv, och Sverige bör i det avseendet vara ett föredöme i vÀrlden. Att sluta sig bakom nationens grÀnser ses som rasistiskt, alla mÀnniskor har lika vÀrde.
Det Àr historikern Lars TrÀgÄrdh som beskriver de tvÄ synsÀtten pÄ det hÀr sÀttet. Jag gillar att han inte vÀrderar dem, det gör det lÀttare att förstÄ vad som har hÀnt de senaste Ären nÀr de olika samhÀllsperspektiven kolliderat med ett brak.
Politiker, debattörer, kulturpersonligheter och mÄnga (framför allt vÀlutbildade) svenskar har lÀnge haft en stark enighet kring MR-perspektivet. Det har framför allt yttrat sig i övertygelsen om att Sverige ska ta emot mÄnga flyktingar. Eftersom vi lever i ett allt mer uppdelat samhÀlle har de haft svÄrt att förstÄ den oro som MR-perspektivet skapat bland de mer folkhemsförankrade svenskarna. Oron handlar inte frÀmst om frÀmlingsfientlighet utan om en kÀnsla av att en politisk och kulturell elit hÄller pÄ att skriva om det svenska samhÀllskontraktet utan att frÄga dem först.
NÀr Sverigedemokraterna klev in pÄ arenan, med en öppen avsky mot invandrare, politiker, journalister och kvinnor som yttrade sig i debatten, blev det politiska skyttegravskriget ett faktum. Det blev ett smutsigt krig dÀr Sverigedemokraterna anvÀnde hittills okÀnda vapen som hot och hat. MR-anhÀngarna sÄg det allt mer som en strid mellan ont och gott, rÀtt och fel. Debatten kvÀvdes, den som ifrÄgasatte flyktingpolitiken brÀnnmÀrktes och debattörernas ordval granskades av hÄrda domare.
Som i alla krig fanns det en civilbefolkning som led. I mitten stod en stor del av svenskarna som inte vĂ„gade uttrycka sin oro av rĂ€dsla för att bli placerade i facket för ârasisterâ, men Ă„ andra sidan inte heller lockades av Sverigedemokraternas stridstrumpeter.
Och dĂ€r Ă€r vi nu, korselden har avtagit men konflikten kvarstĂ„r. NĂ€r barnkören i Melodifestivalen Ă€ndrade nationalsĂ„ngens text till âjag vill leva jag vill dö pĂ„ jordenâ sĂ„ var det ett tydligt MR-statement som möttes av sedvanligt hat pĂ„ de SD-vĂ€nliga sajterna.
Ni som har lÀst mig tidigare vet vad jag tycker. Kampen mot fascism och rasism mÄste gÄ vidare. Men diskussionen om hur vi ska balansera de tvÄ synsÀtten pÄ samhÀllet ska vara fri och demokratisk. Sverige har byggts pÄ samförstÄnd, kompromisser och respekt för varandras Äsikter. Nu Àr det viktigare Àn nÄgonsin att vi börjar prata med varandra.