Jag hör hur de pratar i kabyssen.
– Varje dag är den andra lik.
– Hela tiden så himla trött. Väckarklockan ringer. Det är mörkt. Släpa sig till jobbet. Släpa sig hem igen. Mörker.
– Är det det här livet går ut på?
– Det händer igenting. Den ena dagen staplas på den andra och tiden bara försvinner som i ett enda töcken.
– Ska det vara så? Är det här allt?
Båten stävar idogt vidare.
Snart når den jordens kant.
Står där och vickar ett tag, gungar på sin buk. Störtar antingen nedåt, dyker. Eller tar sats och häver sig uppåt, gör en saltomortal, gör en flygande himmelsfärd. Vem vet?
Jag ligger på däcket under världsalltets segel.
Jag ligger och funderar.
Det är en gråmulen dag.
Jag tänker att; en gråmulen dag kan minsta lilla färgstänk bryta av.
Det behövs inte mycket för att lysa upp en sådan dag om man säger så. Det räcker med att man gör något väldigt lite oväntat så blir det liksom annorlunda. Vad nu det kan vara?
Sedan tänker jag att grå dagar är väldigt bra till att tänka på.
Det är ur sådana stillsamt tänkande dagar som nya infall plägar bryta fram.
Sedan tänker jag att varje snöstjärna, som så vackert vit kan segna ner från himlavalvet, är en skapelse av änglar under en gråmulen dag.
Sedan dråsar fartyget i väg. Svindlande plötslig och oväntad är hastigheten. När man minst anar det. Någonting händer. Något roligt. Eller något smärtsamt. Vem vet?
Jag hör hur de pratar i kabyssen.
– Aldrig kan man få en lugn stund.
– Är det inte det ena så är det de andra.
– Typiskt.