Det finns en grupp i samhället som är bra mycket opålitligare än andra. En grupp som står för nästan alla brott som begås. Främst våldsbrott. En grupp som vägrar främja mänskliga behov som trygghet, förståelse och respekt. Överallt dyker de upp, på bussen, på torget, på jobbet. Ekonomin faller under deras klampande fötter. Hela världen ställer sig frågande: hur kunde vi låta det gå så långt? Hur kunde vi vara så blinda?
Jag talar självklart om männen.
År 2014 anmäldes 83 300 misshandelsbrott, varav 7 510 personer dömdes. Ungefär 82% av de misstänkta det året var män. När en kvinna utsätts för våld händer det oftast i hemmet, i 37% av fallen är den misstänkte en närstående.
Inte nog med att män tjänar sisådär 17% mer än kvinnor i genomsnitt: den högre inkomsten verkar främst användas för att slå så många personer på käften som möjligt. Gärna en flickvän eller fru. Jag undrar spontant hur stora del av rikskassan som används för att reparera skador orsakade av män? Fast med tanke på männens ekonomiska försprång betalar de väl mest skatt också. Sådant som brukar kallas symbios, tror jag. Ett vattentätt kretslopp där mannen kan fortsätta stå vid rodret.
Jag är inte den som klagar utan att samtidigt komma med lösningar. I dagsläget finns det redan flera miljoner män i Sverige. Vill vi verkligen ha hit fler? De tar faktiskt våra jobb och misshandlar våra kvinnor. Därför föreslår jag att samtliga kommuner avslutar sina manligt influerade projekt och istället fokuserar på de övriga könen. Och nej, jag är ingen manshatare: för varje man vi låter leva i Sverige hade vi kunnat hjälpa 100 män leva i något annat land. Det är enkel, moralisk matematik.