Våren är här.
Den som ger nytt liv till det som varit dött. Som maskrosor, smörblommor, hirskål och 257 andra förbaskade ogrässorter.
För att inte tala om mossa. Mossa måste vara något av moder naturs mest produktiva växt. Och egoistisk.
För den nöjer sig minsann inte om den får en liten plätt i hörnet där den kan få vara.
Nähä du. Ge mossa en aldrig så litet finger och den ser till att käka upp arm, axel och drar sig inte det minsta för att smaska i sig resten heller.
Att det finns andra små gröna saker som inget hellre vill än stolt och redig vill visa sin grönaste sida bryr den sig inte det minsta om.
"Flytta på dig din lilla gräsrot, det här är min plats." gapar mossbastarden och så hoppar den på de nyvakna stråna som precis vaknat ur vintervilan.
Som om de inte hade nog med att det kommer någon stolle och halshugger dem så fort de lyckas kravla sig fem centimeter upp ur myllan.
De ska behöva brottas med mossmonstret på vägen också. En kamp som de allt som oftast drar det kortaste strået i.
Och där står då jag återigen en vår och förbannar denna mossa som invaderar min matta. Tittar avundsjukt på grannens gröna oas på andra sidan häcken. Dit in vågar sig minsann ingen mossa.
Och jag förstår ingenting. Varför bryr jag mig om gräs?
För jag är i övrigt totalt ointresserad när det gäller växter och har fingrar så svarta att det är en säker dödsdom för allehanda blommor och blader att föras i min närhet.
Det enda gröna som någonsin klarat sig någon längre tid i mitt hem ställdes på plats i bokhyllan av flickvännen när jag just flyttat hemifrån.
Efter att jag vattnat den i tre månader så upplyste hon mig lite lätt ironiskt om att den var gjort av siden och att den säkert skulle överleva utan vatten.
Bokhyllan blev sig däremot aldrig lik igen.
Så det är kanske så att mossan inte håller på att utrota min gräsmatta. Det kan vara så att den försöker rädda den från liemannen.