"Ska du åka i år igen? Varför då? Räcker det inte med att man har gjort det en gång?"
Varje år så får jag frågan varför jag åker Vätternrundan. Jag har ju gjort det 13 gånger nu. Det borde väl räcka? Varför ska jag tillbringa ännu en natt på en cykel trampandes runt en sjö?
Hur kul kan det vara, brukar folk fråga med undrande blick. Och det blir inte bättre när jag svarar att det är de sista 300 metrarna som jag cyklar för.
Det är för att få svänga ner på Vätternpromenaden och se målet som jag gör det. Låter kanske helt obegripligt för de som inte har gjort det.
"Det är väl bara att du tar cykeln och åker ner vilken dag som helst. Du behöver ju inte ta omvägen runt sjön för att göra det?"
Men det är precis det jag måste göra för att känslan ska infinna sig. En känsla som är svår att beskriva men helt underbar att uppleva.
Det är just den upplevelsen som driver mig hela vägen runt sjön. Känslan när endorfinerna går bananas och rusar ut i varenda liten cell i kroppen. Det är en känsla som jag bara får just när jag svänger in på Vätternpromenaden efter att ha cyklat 30 mil. Och den har varit precis lika stark varje gång.
Det är som att träffa sin älskade efter att inte ha setts på länge. Det liksom pirrar i hela kroppen och oavsett hur trött man varit så är det som att det helt plötsligt finns hur mycket energi som helst i musklerna.
I 300 meter så finns det inte ett enda problem i hela världen. Det är bara total lycka och harmoni.
Jag är bara där och då. Mitt i nuet och jag njuter till fullo utan att låta någon annan tanke komma in och störa.
Jag njuter av lyckan att ha förmånen att ha en kropp som tillåter mig att göra det. Av glädjen att ha vänner runt mig att dela känslan med.
Och jag njuter av att jag bor i en stad där en klok man för 50 år sedan fick idén som sedan dess gett över en halv miljon cyklister den känslan.
Så grattis alla ni som åker för första gången. Ni har något fantastiskt att se fram emot.