Löven faller till marken efter en till synes vinglig och okontrollerad färd.
Vinden demonstrerar sin styrka genom att slita tag i kroppen, samtidigt som regnet smattrar tungt i asfalten och bildar små sjöar vart man än sätter ner fötterna.
Det är mitt i allt detta grå som den här planetens allra vackraste och härligaste färger lyser som starkast, rakt in i själen, och sprider en värme och glädje som inte kan beskrivas med ord.
Livets träd bryr sig inte om årstider.
Livets träd berikas med nya knoppar när så det behagar.
Livets träd bestämmer själv, liksom.
Det är så det är och det är så fantastiskt underbart att man kan smälla av.
Okej, här kommer det:
Jag ska bli farfar.
Det är premiär för mig och jag blev knäsvag när jag fick beskedet.
Det levererades på ett vitt A4-papper med en ultraljudsbild på det lilla fostret.
Längst upp, ovanför bilden, en handskriven hälsning från paret som ordnat till den ofattbara gåvan, äldsta sonen och hans sambo:
"Hej farfar, jag längtar efter dig".
Vi satt på ett café och jag ville bara ställa mig upp och jubla, men benen kändes inte helt pålitliga för en sådan manöver, just där och då.
Nu väntar en tid av längtan, undran, frågor och ännu mer längtan.
Vuxna människor i min närhet som redan har berikats med barnbarn berättar om "livets efterrätt" och det är säkert så.
Det här med att nypa sig i skinnet för att förstå att någonting verkligen är sant, det stämmer kan jag intyga.