Det där lilla sticket när man ska ta sänkan eller vaccineras gör ju inte ont.
Särskilt inte då jag är lättstucken, med ytligt liggande blodkärl.
Ändå tycker jag att det är fruktansvärt obehagligt och ber alltid att få ligga ner när jag ska stickas. Av hänsyn till mig själv, men även sköterskorna.
Att försöka hejda 95 kilo från att dråsa i golvet är inte bra för deras ryggar.
Första gången jag svimmade i samband med sprutor var i 15-årsåldern. Ett gäng längdskidåkare från Maif skulle inför stundande tävlingssäsong vaccineras mot den så kallade Hong Kong-influensan. Detta skedde hemma hos en läkare, av någon anledning i hans garage.
Jag fick min spruta stående på betonggolvet och föll som en fura rakt bakåt. Som tur var såg ”Jana” Magnusson, lillebror till skidvärldsmästaren Thomas, vad som hände och fångade upp mig just innan jag slog i golvet.
Efter det var det som förgjort. Jag tålde inte ens att se sprutor. En gång svimmade jag i biofåtöljen när någon på filmduken injicerade narkotika. Och fortfarande blundar jag när sprutor visas på tv.
I 20-årsåldern sommarjobbade jag som vårdbiträde på akuten på Motala lasarett. Det kom in människor med diverse otäcka sår. Dessa hade jag inga problem att tvätta rent och plåstra om. Däremot att ta sänkan på patienter, vilket också ingick i vårdbiträdets uppgifter.
Jag erkände min fobi för en förstående arbetsledning som rådde mig att stickträna på en apelsin. Det gick bra och jag ansågs mogen att prova på en av mina arbetskamrater. Han la sig på en brits, jag satt bredvid och förberedde mig att sticka nålen genom hans skinn.
Då svimmade jag.