”Gah”
Kamraten bakom mig utstöter helt plötsligt något slags läte som jag för någon sekund tolkar som att han fått nog. Jag har ju ett sånt otroligt tryck i pedalerna.
Vi forsar ju fram i ootroooliga 35 km/h. Men så dyker något helt plötsligt upp i ögonvrån. Något grått som har betydligt mer fart i sina ben.
Dessutom använder den alla fyra och som inte det vore nog så är den knappa året gammal. Med andra ord full av den energi som varelser i den åldern brukar vara.
Och nu har den fått syn på två möjliga lekkamrater att springa ifatt med.
Så med ett glatt krumsprång, titta på mig typ, slänger den sig upp från diket. Problemet är bara att han, som många andra, inte lyssnat fullt ut på mammas förmaningar.
”Spring aldrig snett upp på vägen min son.”
”Varför inte det då? Jag är ju en stor stark älg. Varför skulle jag inte kunna snedda ut och stila framför ett par långsamma människor på cykel? De lär ju skita knäck i veckor.”
I det senare må han ha en poäng. Problemet är bara att klövar inte är så bra utrustade för snabba svängar på asfalt. De får liksom inte fäste. Vilket är typiskt dumt om man som ”liten älgkalv” ska imponera på tvåbeningarna som behöver hjälpmedel för att färdas i joggtempo för skogens konungar.
Så upp på vägen kommer Hälge junior, får fyrklövssläpp, och slår i asfalten på det sätt som bara en älgkalv kan. Glider rätt ut framför oss och i ögonen på honom lyser förvåningen.
”Pinsamt!!!”
Efter några sekunders frenetiskt vevande med sina långa ben, här snackar vi koordinationsproblem, kommer han upp och lommar ner i diket.
Någon meter bakom oss studsar mamma och troligtvis syster älg ståndsmässigt över vägen. ”Vad har jag sagt om att snedda över vägar?” ser det ut som den kloka modern tänker när hon tittar mot sin son.
”De fick i alla fall upp pulsen.” kontrar han lite trotsigt.
Och det ska gudarna veta att han har rätt i.