Granar i Finland ser håglösa och ledsna ut. Jag brukar slås av det varje gång jag besöker mitt fädernesland. Det vilar något grått och tungt över de finska granskogarna. De står där och hänger med sina grenar. Riktiga dysterkvistar, om man säger så.
I Sverige däremot, åtminstone här i östgötatrakten, är granarna pigga och gröna. Lättsamma och frivola står de med flaxande grenar i vinden, liksom uppåtsträvande med humöret på topp.
Jag tänker att granarna på något sätt speglar folksjälen också. Något slags karghet och tungsinne kan jag tycka att vidhäftas mina tidigare landsmän och kvinnor. Svenskarna verkar mer lättsinniga och öppna vid en jämförelse.
Men sett till Finlands historia i jämförelse med Sveriges historia så kan jag förstå om det är så.
I viss mån gillar jag det lite karga och nostalgiska draget. Jag gillar till exempel den finska tangosjälen. Varje år väljer man ut en tangokung i Finland. Texterna i låtarna är många gånger smäktande vackra och själfulla. Och så gillar jag det där nakna bastubadandet och springandet ner till bryggorna och hoppandet ut i kalla sjövatten och björkriset som doftar och ångan från de heta stenarna och väggarna som gråter kåda.
Kom i samtal om träd med Hilkka Kangas, som bor här i Motala men härstammar från Finland hon också, här om dagen. Det är Hilkka som håller på och inventerar parkträd för kommunens räkning – hon är uppe i en bra bit över tusen träd och ännu har hon en hel del kvar att registrera.
"Granarna i Finland är mycket ledsnare än de här i Sverige", säger jag till henne lite prövande. Och kanske också lite provocerande.
Jag förväntar mig väl lite mothugg.
Men hon svarar bara helt lugnt:
– Nej, det är inte ledsna. De är kloka.
???
– Nå joo, för det är mer snö i Finland och om grenarna skulle stå rakt ut så skulle de knäckas av snön. Och det skulle ju inte vara så bra.
För närvarande är det dystra tider i Finland. Jag hoppas att befolkningen än en gång är som granarna. Att de är kloka. Och inte låter sig knäckas.