Det finns de som glatt balanserar längst ut på klippor, bara ett kliv från döden. De om har som sport att klättra i berg med livet som insats. Som inte kan tänka sig något läckrare än att hoppa bungyjump över krokodiler och flodhästar som håller till vid det berömda Victoriafallet i Afrika. Som älskar safarin och att ge sig ut i vildmarken och tälta långt bortom civilisationens trygghet. Som kastar sig offpist ned i enorma skidbackar med lavinfara. Som hoppar fallskärm utan att blinka. Eller utforskar gruvor hundratals meter under jord. De som liksom äventyrerskan Renata Chlumska har som mål att dra till rymden och bestiga månens högsta berg.
Var får de här människorna allt mod ifrån? Såklart förstår jag att det handlar om kickar, häftiga känslor som ger njutning för stunden. Det handlar om att inte tänka så mycket utan bara göra det man föresatt sig.
Själv är jag drottningen i mespropparnas land. Vågar inget, backar undan. Tycker om att gå i skogen, men bara på nakna stigar för jag är rädd för ormar. Älskar att gå barfota i lent gräs, men gör det inte för att jag ser framför mig hur alla världens fästingar suger sig fast på kroppen och orsakar hemska sjukdomar. Uppskattar bad, men inte på alltför djupt vatten. Gillar mat, men inte att äta okända rätter. Så där kan jag fortsätta att rabbla, men ni förstår vad jag menar.
Ibland försöker jag att tänka: Vad är det värsta som kan hända – om jag trotsar rädslan? Jag blundar och föreställer mig olika scenarion och ryser.
Det är farligt att leva, man kan dö. Med denna textrad ur Magnus Ugglas låt ”Mitt liv” säger jag hejdå för nu.