Kärt barn har många namn. Serietidningsfiguren Fantomen – den muskulöse djungelhjälten med svart mask och randiga kalsonger över en blå huvförsedd dräkt – kallas även ”Den vandrande vålnaden” och Dragos.
Oj, vad många Fantomenäventyr jag har läst i min dag. De flesta som barn, men även ett flertal på senare år.
Jag är dessutom stolt medlem i Fantomenklubben och innehavare av diplom, chiffernyckel och klistermärken med olika djungelordspråk som ”Fantomen är hård mot de hårda" och ”Då Fantomen frågar svarar man”.
När våra barn blev läskunniga bekostade jag en prenumeration till dem. De läste äventyren med stort intresse, precis som deras far och emellanåt även deras mor.
Yngste sonen blev så fascinerad av Den vandrande vålnaden att han önskade och fick en Fantomendräkt i julklapp. När han tagit på sig den och ställde sig framför spegeln utbrast han besviket ”Jag fick ju inga muskler”.
Jag har också haft en Fantomenrelaterad motgång, för väldigt länge sedan bör poängteras.
För hopsparade veckopengar beställdes från serietidningsförlaget en döskallering, en sådan som Fantomen bär.
När ringen efter lång väntan anlände med posten skulle den givetvis provas. Av någon anledning skedde detta under ett sittande toalettbesök.
Men var ringen inte lite för stor? Jag drog den fram och tillbaka över mitt smala finger.
Plötsligt gled den av och hamnade tillsammans med nummer två i toastolen.
Äcklad funderade jag hur jag skulle göra, stoppa ner handen och plocka upp den eller spola.
Det blev det sistnämnda och det Fantomenattribut jag så hett åtrått försvann ut i avloppsledningen.
Där har ni förklaringen till att jag inte kan utföra några hjältedåd.
Jag får nöja mig med att läsa om andra som gör sådana.