Jag har en rad egenskaper som jag är mindre stolt över.
Jag önskar att jag vore en fena i köket och kunde slänga ihop en utsökt trerätters med vänsterhanden och utan att blinka välja ut den dryck som passar allra mest att skölja ner den med.
Men min repertoar sträcker sig dessvärre inte mycket längre än till spagetti och köttfärssås. Låt vara att den är jäkligt god men det är tveksamt om den skulle ge mig en plats i Sveriges mästerkock.
Jag skulle också vilja vara en jäkel på heminredning. Men jag kan konstatera att min heminredningsstil i bästa fall kan kallas för alternativ.
Men det jag allra mest önskar att jag vore mycket bättre på är att tala om för de människor som jag gillar att jag gör just det. Ofta stannar det vid att jag tänker att jag borde säga det.
Sen blir det liksom inte av. Som om det på något sätt skulle vara pinsamt att säga det. Vilket ju egentligen är en helt befängd tanke.
För vem skulle bli irriterad av att höra att någon uppskattar en?
Ändå så tror jag att jag är långt ifrån ensam om att inte tala om för andra hur mycket de betyder för en. Det kanske är någon slags inbyggd spärr vi människor har.
Vi ska på något sätt utgå från att de vi umgås vet om att vi gillar dem. Och någonstans så är det väl så. För annars så skulle vi ju inte umgås.
Men att säga det till dem är på något sätt att gå över gränsen för vad som är tillåtet.
Och om någon, gud förbjude skulle säga det till en själv. Ja, då vrider man på sig som man vore en mask på en krok. Slår ifrån sig det hela med hull och hår.
Men nu när det lackar mot jul så vore det väl inte fel att ändra på det. Om inte annat så kan det ju kanske generera i någon extra julklapp under granen.