Om ni läste Kalle Anka när ni var yngre så kunde ni säkert ofta se att flera avsnitt avslutades med att han blir jagad ut ur Ankeborg för att han gjort något som gjort hela stan upprörd. Oftast får man då se en vägskylt där det står ”Timbuktu” följt av ett långt miltal för att demonstrera att han måste fly långt bort. Och det är väl just så Timbuktu har uppfattats i västerlandet, någonting mystiskt och väldigt avlägset.
I verkligheten har folk inte flytt till, utan snarare från staden i Mali.
Under min ledighet var jag på den utmärkta biografen Zita i Stockholm och såg filmen ”Timbuktu” av den mauretanske regissören Abderrahmane Sissako. Den visar hur extrema islamister i Mali tvingar på folk, som oftast är muslimer, att leva efter deras stränga religiösa lagar. Till exempel förbjuds musik, trots att Mali har en lång tradition av sin speciella musik och att ha varit muslimer samtidigt. Detta är något högst verkligt och alltså inte bara något som pågick i den här filmen.
Men det är inte bara människor som fått lida av situationen i delar av Mali. Även ovärderliga kulturskatter var man rädd skulle förstöras, nämligen manuskripten som finns bevarade från Timbuktus storhetstid som universitetsstad för flera hundra år sedan. Lyckligtvis lyckades man smuggla ut en hel del av dessa manuskript från Timbuktu.
Summa summarum, Timbuktu är inte bara en plats långt bort, den hade en gång i tiden en gyllene era. Då var dess lärosäten högt aktade och guld och salt gjorde staden rik. Den legendariske maliske härskaren Mansa Musa, förmodligen en av världens rikaste människor genom tiderna, ska på 1300-talet ha skänkt mycket guld på platserna han passerade på sin pilgrimsresa till Mecka. Detta ska dock ha haft den oavsiktliga effekten att det störde marknaden på andra varor till befolkningens nackdel.