De som känner mig vet att jag är rätt förtjust i bilar. Snabba bilar, långsamma bilar, snygga bilar.
Ja, det mesta som har med bilar har att göra har jag tyckt om så länge jag kan minnas. När jag var riktigt liten så var att leka bilkö min absoluta favorit.
Ja, det var en lek som var så kul att jag kunde hålla på i timmar. Ja, det förstår ni säkert. Rada upp 111 leksakbilar från köket, ut genom hallen, in i vardagsrummet, runda soffan, se för hela fridens namn till att ta ut kurvan så morfar inte når dem med käppen från sin fåtölj för då blir det bucklor i plåten och så tillbaka ut i köket igen. Vem fastnar inte för det?
Senare i livet så har just bilkö visat sig vara det fenomen som lockar fram de mest mörka krafterna inom mig.
Ja, inte ens de gånger jag glömde ta höjd för morfars käpp blev jag lika tjurig. Då kostade det misstaget mig ändå en och annan Fiat.
Morfar och jag hittade för övrigt några år senare ett gemensamt intresse när det gällde dessa små bilar. Detta då vi båda, så här i påsktider, kom på att en bra laddning Kina-puffar var effektivare än hans gamla krokiga käpp.
Pang-boom och det flög delar åt alla de håll. Sen flög de igen när farsan klippte gräset och då fick ju morfar och jag ytterligare ett tillfälle att glädjas tillsammans.
Och jag ger mig tusan på att det låg någon brittisk tv-gubbe och spanade i buskarna när morfar och jag sprängde de små rackarna i luften. Såg den glädje det lockade fram.
Åkte hem till de brittiska öarna. Funderade ett par decennier och så vid ett spånar-möte på BBC kom han helt plötsligt ihåg mig och morfar.
Och så var Top Gear fött. Ett program som ju var precis som morfar, jag och pappa.
En tjurgubbe, en som inte gasar fullt lika mycket och så en pojkspoling som de två andra hackar på. Men som alla tre älskar när det smäller.
Och nu ska det läggas ner bara för att tjurgubben blev förbannad för att han inte fick mat.
Jag kommer sakna det nästan lika mycket som jag saknar mina tjurgubbar.