Häromdagen städade jag en garderob hemma. Försökte städa rättare sagt, jag kom inte så långt. Ett gammalt munspel var tvunget att provspelas, tyvärr lät det lika illa nu som när jag köpte det för länge sedan. Man är ju ingen Tony Cederqvist direkt, Motalabo som lärde sig spela när han var en bit över 50. Nu är han drygt 60 och blåser blå toner som ingen annan jag känner.
I garderoben fanns också en mängd gamla foton som jag inte kunde låta bli att kolla igen. Och så längst in, en liten leksaksresväska. I den packade vår äldste son som liten pojke ner en nalle och några Bamsetidningar när han skulle rymma från sina elaka föräldrar. Som tur var fick hans kloka mor honom på andra tankar.
Jag har själv ett förflutet i rymmarbranschen. Som treåring stack jag och en jämngammal flicka ner på stan en kall vinterdag. Tunt klädda var vi också. Någon som kände pappa och mamma såg oss och vi kom lyckligt hem.
När jag var kanske nio år rymde jag igen, nu tillsammans med min kompis ”Käppis”. Vi sökte spänning och gömde oss i en skogsdunge nära våra hem. Himlen var stjärnklar, men ett och annat ljust, avlångt moln seglade förbi. Käppis och jag övertygade snart varandra om att det inte var moln, utan flygande tefat med fientliga rymdvarelser som snart skulle invadera jorden. Och deras första mål var Motala.
Självklart vågade vi inte stanna kvar utan gick hem, var och en till sig. Det blev en kortvarig rymning.
Som tur är har jag ingen anledning att rymma hemifrån. Men om jag ändå skulle göra det tänker jag gömma mig i en stuga i Godegårdstrakten, sitta där och elda vedkamin och dricka kaffekask.
När jag sedan blir tvungen att gå ut och pinka och står och tittar upp mot stjärnhimlen ska jag bara njuta, inte oroa mig det minsta för att det är en utomjordisk invasion på gång.