Så fort solen sticker fram passar jag på att njuta ute på vår nybyggda altan. Jag har längtat så länge efter att få göra det. Hela förra sommaren och långt in på hösten snickrade och målade vi. Så ända sedan dess har jag bara toklängtat efter den här våren och sommaren. Altanen har blivit som vår lilla oas, vår lilla myshörna liksom.
Ända fram till för några veckor sedan:
Jag och min syster sitter och slappar i varsin soffa på altanen. Plötsligt störs vårt samtal av ett prassel. Det låter ungefär som när någon rotar runt i en plastpåse. Ljudet återkommer med jämna mellanrum, och vi kan inte förstå vad det är som låter.
Plötsligt hör vi hur NÅGOT kliar sig. Liksom rafsar med klor mot torr päls. Och Något kliar sig rakt under oss...
Jag reser mig förskräckt upp:
"Det ÄR nåt under golvet!", utbrister jag.
"Det är nog en råtta...", svarar min syster i retsam ton eftersom hon vet hur mycket jag hatar gnagare.
Jag blir vansinnig. Här har man offrat en hel jäkla sommar, en massa ledig tid och pengar på att skapa sig en lugn och harmonisk plats att kunna tillbringa lediga dagar på – och då kommer Något och tränger sig på!
Något visar sig efter ett par dagar vara en igelkott. Så sött, tycker en del som jag berättar detta för. Sött? Öh...nej! Jag vill inte ha Något under min altan som kliar sig och har fullt med löss – och som jag dessutom har fått höra kräkas tre gånger! Den ska ut.
Så blir det också. Vi måste skruva bort fyra plankor för att få ut Något. Maken fångar upp varelsen i en hov, lägger den i en hink och går sedan iväg med den mot skogen. Där kan den nu leva fritt.
Något är nöjd. Jag är nöjd. End of story.