Anders Rörby redogör för sitt förhållande till radiolyssnande. Därtill minns han en viktig händelse i Motalas historia.
Mitt första radiominne härrör från 60-talets början. Som sexåring satt jag på vår balkong på Kyrkogatan med transistorapparaten bredvid mig. Ur den strömmade häftig musik och orden ”shlafs jo jä jä jä”. Det vill säga ”She loves you” med Beatles.
Radiolyssnandet fortsatte att vara viktigt. Genom Tio i topp, Kvällstoppen och senare Tonkraft fick jag höra nya låtar. Radion var min musikmaskin, en uppgift som så småningom togs över av mina föräldrars lilla grammofonanläggning från Luxor.
Nu när jag blivit en mogen man (nåja) är radiosuget tillbaka. Fast musikprogrammen får vara – det är pratprogram som gäller.
Radio är på många sätt ett suveränt medium. Den kräver inte samma sorts uppmärksamhet som tv-tittande. Man kan göra annat samtidigt; köra bil, laga mat eller städa till exempel. Som i måndags, jag jobbade kväll och ägnade några timmar av förmiddagen åt att röja i bokhyllorna medan jag lyssnade på P1.
Där nämndes att Sveriges Radio fyller 90 år i år. Jag minns när SR fyllde 50 i januari 1975 och firade det i ”radions huvudstad”, Motala. Sporthallens A-hall var omgjord till en gigantisk radiostudio. Kändisar som Hasse och Tage var där och pratade i direktsändning. På kvällen spelade Motalabanden Göta klimax och Arnes älgar och bandades för musikprogrammet Tonkraft. Det hela följdes av en stor publik.
Någon gång under den här kvällen lösgjorde sig en helt naken man ur folkmassan och sprang ett varv, för att sedan försvinna ut genom bakdörren som vetter mot järnvägen.
Troligen var han Motalas första streakare, alltså en som klär av sig naken vid allmänna evenemang. Vi har sett dem då och då, till exempel vid fotbollsmatcher som ofta filmas och tv-sänds.
Men att streaka i radio, hur tänkte han där?