"Det blir bättre om vi alla sjunger samma tonart."
Den lilla damen rättar till sina glasögon och jag vill minnas att hon snörpte till mer eller mindre hela ansiktet när hon sa det.
Genom glasögonen så ser hennes ögon smått gigantiska ut när hon spänner dem i mig.
Och precis där så hade jag gjort min sista sångprestation i livet. Sedan den gången så har jag mimat mig genom livet. Det har gått rätt bra det också.
För är man totalt och obotligt tondöv så blir det ju bättre om man är tyst.
Alla kan lära sig sjunga hade min kusin sagt innan hon släpade med mig till kyrkans barnkör. Om jag vetat bättre så kunde jag ha kontrat med att det inte finns någon regel utan undantag.
Så jag följde med och levererade en version av "Tryggare kan ingen vara." som varken hörts förr eller senare.
Den stackars kvinnan som ledde det hela måste ha undrat vad i hela fridens namn hon gjort för syndigt för att utsättas för denna prövning. Samtidigt så kunde hon ju inte säga till den lille pojken att vara tyst.
Så hon drog till med "Vi provar igen och nu sjunger vi alla i samma tonart." och gav mig en blick som med all önskvärt tydlighet sa: "Och du håller käften!"
Överlycklig konstaterade hon hennes budskap gått fram. Och tur var väl det.
För tänk om jag inte hade insett att sång nog inte är min starkaste sida. Då hade jag kanske suttit hemma på kammaren och vrålat med i någon klatschig dänga på radion.
Fått ett infall av total hybris och kastat mig iväg på en audition till Idol. Ställt mig framför kamerorna och spräckt var och varannan tv-ruta i hela vårt avlånga land.
Och när jag nu ser detta program så konstaterar jag att det finns fler som borde haft samma körledare som jag hade på den enda körövning jag varit på i mitt liv.